Vi måste visa att ullen har ett värde


I helgen har det varit 100-årsjubileum för Svenska Fåravelsförbundet, med årsstämma i Sunne.

För en nyinvigd stämmodeltagare var det en intressant upplevelse. Här var föredrag av det mer peppande slaget: Tina Thörner, rallydrottningen, om driv, målfokus, kärlek och samarbete. Kalle Hammarberg, känd fårveterinär, drog fårens och förbundets historia i ett rappt tempo med glimten i ögat, kunskap och erfarenhet.

Ämnen som svenskt kött, vallfoder, vita skinn, rovdjursstängsel, öka lönsamheten, mingel med sponsorer, ett årsmöte med många motioner och avslutningsvis en paneldebatt.

Vice ordförande sammanfattade det viktigaste i ett par meningar: att fårnäringen har många ben att stå på och att utveckla: köttet (förstås, enorm utvecklingspotential, även fårköttet), som naturvårdare för öppna landskap, för skinnen och sist men inte minst – för ullen.

Apropå ull: programmet innehöll två programpunkter som berörde ullinnovationer och omvärldsbevakning inom ämnet genom goda exempel: ett från vårt grannland Norge och ett exempel med Jämtlandsfår och Fjällräven. Tyvärr utgick den senare punkten med Natasha Skott från Brattlandsgården i Jämtland.

Men den norska forskaren Ingun Grimstad Klepp och modejournalist Tone Skårdal Tobiasson höll ett proffsigt, inspirerande, roligt föredrag om forskningsprojektet KRUS och ullens roll och utveckling i Norge. Inledningsvis skickade Ingun och Tone en liten känga till förbundet om dresskoden till konferensen, med exempel från Australien där kläder av ull på en fårkonferens, middag och gårdsbesök var obligatoriskt.

Tone och Ingun har en poäng här – om inte vi i branschen VISAR och signalerar att vi sätter ett värde på ull som material, då kan det bli svårt och inte trovärdigt när vi säger att det är viktigt att ta tillvara ullen. Att medvetandegöra är att påverka utvecklingen. All ära dock till arrangörerna som faktiskt hade dekorerat med ris med ulltussar i texelull i à la Fårfesten i Kil.

I Norge finns logistik för ullhantering och ullstationer som sorterar och klassar ullen. Det är avgörande för de bidrag fårbonden får av staten för sin ull, som kan vara allt från 0 kr för undermålig kvalitet till 60 kr för bra kvalitet. Köttbranschen är nära kopplad till ullbranschen, och köttföretagen är de som äger ullstationerna.

Mycket finns att säga om ull och Norge. Det intressanta här tycker jag är forskningen som görs i KRUS och samarbetet som stärks genom det, de innovativa idéerna som utvecklas och tar tillvara budskapen om hållbarhet i modern tappning.

Tone och Ingun förmedlade mycket ny kunskap, nya idéer och inspiration som vidgar hela ullfrågan och gör det är till mer än en fråga för redan invigda ulltanter.

För i Norge, till skillnad från i Sverige, tycker även köttgubbarna att ull är en resurs. Det är köttföretag som äger ullstationer, och det finns pengar att tjäna på ullen. Ull ligger i tiden som en hållbar resurs. Det är bara lite innovationer, samarbete och finansiering som behövs. Vi måste sluta säga att ‘Det har vi prövat men det funkade ju inte så det är ingen mening’.

Vi måste pröva igen, och igen, och igen, och på nya sätt.

Med driv, målfokus, kärlek och samarbete.